Ja, en förlossningsberättelse var det som sagt. Det är väl lika bra att skriva innan jag glömmer bort allt. Smärtan hade jag dock glömt bort redan dagen efter så nu känner jag mig redo för ett syskon ;) Haha, skämt å sido, men det är otroligt hur man kan glömma bort hur förlossningen kändes.

 

Det är inte så många som vet att jag de sista veckorna av graviditeten drabbades av en havandeskapsförgiftning. Jag gick på kontroller både hos min barnmorska i Ljusdal men även på förlossningen i Hudiksvall konstant. De absolut sista veckorna gjorde jag inget annat än att kolla om bebisen i magen mådde bra, vilket hon som tur var gjorde, det var bara jag som mådde dåligt. Blodtrycket var hela tiden högt, jag hade huvudvärk dagligen och fullt med äggvita i urinen, vilket gjorde att njurarna mådde sisådär. 

 

Till sist fick jag en tid för igångsättning och vi skulle befinna oss på förlossningen den 15/8 klockan 8.00. Dagen innan, den 14:e var jag dock på kontroll i Ljusdal och där visade det sig att blodtrycket var alldeles för högt vilket gjorde att barnmorskan inte vågade ha mig hemma under natten och vi fick åka in direkt till förlossningen. Efter att ha packat klart BB-väskorna och slängt i oss en varsin pizza begav vi oss mot Hudiksvall dit vi kom fram på kvällen. Efter flera olika kontroller blev jag skickad över till BB där jag fick ett rum att sova i under natten. Jon åkte till sin kusin för att sova och fick sedan komma tillbaka morgonen därpå.

 

Efter att faktiskt ha sovit helt okej vaknade jag klockan 7 den 15/8. Jon kom, jag fick sjukhusfrukost, det sprang folk in och ut för att kolla blodtrycket och vi fick veta att vi skulle få komma till förlossningen så fort det fanns ett ledigt rum. Detta tog några timmar men tillslut fick vi ett rum. Där fick vi reda på att jag skulle få börja svälja en lösning varannan timme för att förlossningen skulle starta. Dom sa dock att det förmodligen inte skulle börja hända något förrän efter den sjunde dosen och den skulle jag inte få förrän på fredagen så det kändes rätt trist. Dagen gick och man bara väntade på att få svälja doserna samtidigt som det togs CTG-kurvor på mig heeeeela tiden. På kvällen hade jag fortfarande inte känt någonting och jag sa därför åt Jon att åka iväg till kusinen igen och komma tillbaka dagen därpå. Vid 11 på kvällen började jag känna av någon slags smärta och jag fick därför morfin, värktabletter och sömntabletter för att kunna sova mig igenom natten. 

 

Dagen därpå, den 16:e kom Jon tillbaka. Jag fortsatte med mina doser och efter den sjätte började jag få värkar. Då var klockan runt 12 på dagen och jag fick prova på lustgas. Jag kan inte direkt påstå att den hjälpte speciellt mycket mot smärtan men eftersom man blev alldeles snurrig tänkte man ju åtminstone på annat, haha. Jag fick en gåstol och började promenera tillsammans med Jon i korridorerna samtidigt som jag försökte kissa, vilket INTE gick. Tillslut valde barnmorskan att sätta in en kateter och tömma min blåsa och det var förmodligen den som satt för bebisen för sen gick det undan. Man satte även in en tidig ryggmärgsbedövning som för övrigt sattes fel TRE gånger och jag satt och grät som ett barn.

 

Vid 16-tiden tog man mitt vatten och de starka värkarna började. Min barnmorska berättade hur jag skulle andas och jag minns bara att det gjorde så fruktansvärt ont. Det var som att man skulle gå sönder inuti. Epiduralen tog dock bort det allra värsta av smärtan. Jag fick lägga mig i förlossningssängen, barnmorskan kände klockan 17.30 hur mycket jag var öppen och jag hade då öppnat mig 4 cm. "För förstföderskor brukar man öppna sig ungefär 1 cm i timmen" sa hon sedan och vi ställde in oss på att föda på natten. 45 minuter senare kände jag dock hur det tryckte på så innihelsike där nere och barnmorskan tryckte in näven och konstaterade att jag konstigt nog var öppen 10 cm och att det var dags att krysta när jag kände mig redo. Redo? Vad hade jag för val? Värkarna var extremt täta och jag hann knappt vila innan det var dags att krysta igen. Efter 13 minuters krystande flög en liten flicka ut och missade barnmorskans händer totalt, haha. Strax därefter sa jag något i stil med att "krystningstiden var väl ganska normal i alla fall va?" och barnmorskan skrattade gott och sa att vissa höll på i timmar. Oooops...

 

Efter fyra nätter på BB fick vi äntligen komma hem med våran Freya och nu är hon hela 15 dagar gammal. Det är så häftigt att det är VI som har skapat henne och att hon är VÅRAN! :)

 

Hej!

Idag är det två veckor sedan jag fick min första dos av den blandning som skulle starta förlossningen. Jag tänkte jag skulle skriva en förlossningsberättelse någon dag för även om jag inte har speciellt många läsare så är det ju kul att själv kunna gå tillbaka och läsa om hur jag upplevde det hela. Men som sagt, det får bli en annan dag :)

 

Imorgon blir Freya två veckor och jag kan fortfarande inte greppa det faktum att hon faktiskt är min dotter. Dagarna kretsar kring henne och ingenting annat spelar liksom någon roll. Det är så häftigt att varje dag se henne, följa henne och vara med henne. Jag ser fram emot att se utvecklingen de kommande månaderna för jag tycker det hänt en massa på bara dessa två veckor. 

 

Freya är fantastisk, lika som hennes pappa är. Jag vet inte hur jag hade klarat mig om inte Jon varit hemma dessa två veckor. Att komma in i sovrummet och se hur Freya sover på hans bröst samtidigt som han själv snarkar så väggarna skallrar, DET är lycka. Att han erbjuder sig att byta blöja eller mata henne på natten så att jag kan få sova vidare, ja jäklar vilken tur jag haft som hittat bästa pappan :)

 

På måndag kommer jag dock att släppa iväg Jon till jobbet igen och just nu känns det faktiskt okej. Vi har kommit in i rutiner, jag lär känna Freya mer och mer för varje dag som går och jag har ofantligt mycket folk runt omkring mig som vill träffa mig och min dotter, så ensam blir jag nog knappast ;)

 

Hej hopp!

Många dagars frånvaro här men det beror ju såklart på att den 16:e augusti klockan 18.28 föddes våran lilla Freya. Efter en hel del dagar på BB är vi nu hemma och försöker komma in i lite rutiner. Fler inlägg kommer framöver, nu har vi annat för oss ;)

 

Hej!

Dagarna går och idag är det drygt 1,5 vecka kvar till BF. Jag hoppas dock varje dag, varje minut och varje sekund på att något ska hända. Ge mig NÅGON hint på att det är på G liksom!?? 

 

Imorgonbitti har vi åter igen tid på förlossningen i Hudik. Förhoppningsvis blir det sista gången innan bebis vill ut men det kan ju mycket väl bli så att det blir ett besök nästa vecka också. Bebben verkar ju trivas alldeles för bra för att vilja komma ut till oss....

 

Nätterna är fortfarande jobbiga. Jag springer upp och ner till toaletten och hinner knappt somna om innan det är dags igen. Klockan 2 inatt var jag tvungen att springa ner och kräkas och efteråt blev jag så hungrig så jag var tvungen att sätta mig i köket och äta en banan. Blir det fler barn i framtiden kan väl inte graviditeten bli så usel som den varit denna gång!?? Haha.

 

Aja, här hemma tycker vi i alla fall att magen sjunkit en bra bit men jag tror fortfarande inte att h*n fixerat sig. Kanske gör h*n det vid förlossningen, vad vet jag? Har i alla fall fått en väldigt rolig form på naveln de senaste dagarna. Ett myntinkast liksom ;)

 

Hej från mig och min bästa vän huvudvärken!

Idag går jag in i vecka 39 och dagen började med ett besök på förlossningen i Hudiksvall igen där jag lämnade in typ två liter kiss, haha. Tillbaka på tisdag för en CTG-kurva och jag överväger nästan att säga att jag mår hur dåligt som helst så kanske dom kan överväga en igångsättning ;)

 

Barnet är nu ungefär 48-50 cm lång och väger cirka 3,2 kg i början av veckan och 3,37 vid veckans slut. Fostervätskan förnyas var tredje timme. Navelsträngen är ungefär lika lång som barnet. 

 

Ja, det är ingen dans på rosor just nu om jag säger så och jag hoppas varje sekund att vattnet ska gå eller att värkarna ska komma igång. Det är sjukt hur mycket man kan längta efter smärta. BRING IT ON liksom!!! Haha. Aja, huvudsaken är ju att bebis mår bra, men det hade ju varit trevligt om jag också fick göra det...

 

Idag har 95 % av graviditeten gått och om exakt två veckor har jag BF....ska jag behöva gå så länge??

 

Igår spenderade jag och Jon två timmar på förlossningen. Först blev det CTG-kurva som vanligt och bebisens hjärta slog så fint så. Efter det ännu ett ultraljud och som tur är har bebben växt på sig litegrann nu och är bara drygt 8 % mindre än vad h*n ska vara, beräknades väga ungefär 2800 gram nu och för mig gör det absolut ingenting ifall det blir en liten bebis ;) Plutten har dock inte behagat fixerat sig men det gör tydligen inte så mycket. Efter ultraljudet som även det såg bra ut tog dom ytterligare två rör blod från mig och så urinprov såklart. 

 

Och det dåliga med mig är alltså mitt kiss, eller ja, njurarna vill inte riktigt fungera som dom ska utan läcker äggvita. Det går tydligen inte att ha mer äggvita i urinen än vad jag har just nu och det känns ju sådär. Slapp dock att bli inlagd igår men fick med mig en stor dunk som jag nu kissat i i ungefär 21 timmar - 3 timmar kvar! Så jag måste till Hudik imorgon igen, och sen tillbaka på kontroll på tisdag...blä.

 

Huvudvärken hänger med hela tiden också och jag är trött, svullen och less. Vill så gärna kunna njuta av graviditeten men hur ska det vara möjligt när man mår såhär!?

Tjo!

Inatt blev det inte många timmars sömn och sen ringde klockan halv 7 imorse. Vi masade oss upp, jag skjutsade Jon till jobbet, en snabbis till mamma för att trycka i mig två knäckemackor och sedan iväg till barnmorskan. Hade hoppats på bra värden idag men dom hade bara blivit sämre, vilket gjorde att besöket som brukar ta ungefär en kvart tog 45 minuter idag istället. Fick lämna två stora rör med blod som sedan skickades iväg till förlossningen i Hudiksvall och nu har jag precis blivit uppringd av Hudik och där ville dom såklart ha in mig på onsdag igen. Orkar inte....kan bebisen inte bara komma ut istället!!???

 

Nu har jag precis sovit i några timmar och väntar på att Jon ska sluta. Är trött som en apa så helst vill jag bara hem och sova....

 

 

Hej hallå!

Idag är det sista dagen på Jons semester och det kommer kännas sjukt tomt till veckan att behöva vara ensam hela tiden. Måste dock spendera åtminstone två dagar i Ljusdal eftersom jag har tid hos barnmorskan och eftersom både mamma och Stefan har semester blir det ju knappast ensamt där ;) Får se vad mina värden säger imorgonbitti och tror även jag skulle få en tid för igångsättning, som jag förhoppningsvis kommer slippa, men ändå...skönt att veta ett datum då jag kommer föda senast. Just nu går jag bara runt och väntar på att det ska hända något. Gick slemproppen? Har jag ont i magen? Gör det ont i ryggen? Haha, ja ni fattar, sjukt less på detta nu...

 

Imorse åkte Jon iväg för att bada och han har fortfarande inte kommit hem. Detta gjorde att jag lyckades (läs: råkade) sova ända fram till efter 12 idag. Efter det så jag har varit så äckligt trött så jag skulle säkert kunna sova i några timmar till, men man ska ju kunna sova inatt å....

 

Nä, nu ska jag invänta en svettig karl och sen tänkte jag göra kycklinggryta ikväll. Mums!

Idag går jag in i vecka 38 vilket betyder att jag nu gått 37 fulla veckor och bebisen sägs nu vara färdigbakad :)

 

Barnets totala längd är nu cirka 48 cm och det väger ungefär 3 kg i början av veckan och 3,17 kg vid veckans slut. Graviditeten beräknas nu som fullgången. Barnet ökar snabbt i vikt. Alla inre organ är färdigbildade. Får mamman värkar i denna vecka förhindrar man inte förlossningen från att komma igång.

 

Ja, nu är veckan här som jag så länge väntat på. Min lilla bebis beräknas nu vara "klar" och nu kan h*n komma när som helst. Trodde nästan igårkväll att det var dags eftersom jag hade väldigt onda sammandragningar plus ont i ryggen. Förväntade mig att vakna inatt med värkar men tji fick jag ;) Imorse hade smärtan gett med sig så det var väl kanske falskt alarm då...

 

För övrigt är det mesta tungt just nu. Det är jobbigt att klä på sig, jobbigt att stå, gå och sitta och att hitta en skön position när man sover är omöjligt. Magen är i vägen hela tiden och den är ju så tuuuuung. Nu väntar vi bara på att det ska vara dags och det vore ju faktiskt lämpligt i helgen när Jon är hemma och allt ;)