Så kom han äntligen, 9 dagar före han var beräknad - Vår son Lucas. Det är en stor omställning att gå från ett barn till två, och framförallt när dom är yngre än 1,5 år båda två. Men det kommer att gå, för det måste det ju göra hur tufft det än kommer att bli. Freya är väl inte överlycklig över Lucas närvaro precis men det kommer ge med sig och bli bättre.
Tisdag den 2 december vaknade jag och Jon ensamma här hemma eftersom Freya sov hos mormor på grund av att vi var in på förlossningen kvällen innan eftersom jag inte känt några fosterrörelser på hela dagen. På natten hade slemproppen gått och jag blödde lite men jag hade ändå inga förhoppningar på att det var på G. Halv 7 tog jag bilen hem till mamma eftersom hon började jobba klockan 7.
Halv 8 fick Freya sin frukostgröt och när jag reste mig för att bre en macka till henne kände jag ett "plopp" där nere och insåg att det var vatten som började rinna. Jag hann inte tänka så mycket längre innan jag även fick den första värken som var smärtsam redan från början. När jag sedan fick nästa värk bara någon minut senare insåg jag att det kanske var bråttom. Jag var ensam med Freya och visste inte vad jag skulle göra samtidigt som jag började kräkas. Jag ringde Jon som vände på vägen till jobbet och sedan ringde jag mamma som skyndade sig hem från jobbet medans jag kämpade med värkar som kom med ett mellanrum på 1-3 minuter. TÄTT alltså, och SMÄRTSAMT.
Klockan 9 kom vi in på förlossningen efter en väldigt jobbig bilresa med täta starka värkar och en massa kräkningar. När vi kom fram kunde jag knappt gå på grund av smärtan. Vid första undersökningen som togs visade det sig att jag var öppen 9 CENTIMETER. Men, ja, det kom ett stort MEN - Bebisen låg jättehögt upp och det var en stor hinnblåsa i vägen. Värkarna fortsatte och det går inte att beskriva den smärta jag hela tiden kände. När jag födde Freya kunde jag andas mig igenom värkarna men denna gång skrek jag och drabbades av panik vid VARJE värk. Jag fick ingen annan bedövning än lustgas som bara fick mig att kräkas gång på gång på gång.
Plötsligt sa det "plopp" igen och den stora hinnblåsan sprack, men trots detta ville bebisen ändå inte sjunka ner och jag kämpade helt förgäves kändes det som. Man kände sig så hjälplös när ingenting hände trots den fruktansvärda smärtan.
På grund av smärtan och lustgasen var jag mer eller mindre frånvarande men helt plötsligt hörde jag hur bebisens puls sjönk, hur fler och fler kom in i rummet tills dom var 6-7 stycken omkring mig. Två läkare stod ovanför mig och försökte trycka på magen så att bebisen skulle sjunka men trots att jag varit helt öppen en längre stund hade jag inga krystvärkar och jag kunde inte göra ett skit. Plötsligt hörde jag hur en av läkarna sa "vi får ta sugklocka" och jag minns att jag tänkte "gör vad fan ni vill, bara ni får ut honom".
När dom satte sugklockan på bebisens huvud tänkte jag att "nu går jag sönder men jag orkar inte bry mig" och plötsligt sa någon "nu!" och jag kände att huvudet kom ut. Det brann - ja, jäklar vad det brann, men det var bara att invänta nästa värk och då sa dom åt mig att fixa resten själv, och ja, trots uteblivna krystvärkar tryckte jag på och resten av kroppen kom. 12.08 stod klockan på.
Bebisen slängdes upp på magen, jag hann se en stor pung och utbrast "det är en pojke!!!" innan barnmorskan klippte navelsträngen och läkaren tog mitt barn och drog iväg. Jahapp, det var ju inte så det skulle bli liksom. Den bästa känslan som finns i hela världen är ju när man får upp sitt barn på bröstet men jag fick inte uppleva det denna gång, och Jon fick inte klippa någon navelsträng. Jag låg kvar och väntade och ett par minuter senare kom vår son i Jons famn. Han mådde bra men hade behövt lite hjälp med att "komma igång", men äntligen fick jag upp honom på bröstet.
Det märktes att han var lite tagen för han gnydde mest, men jag var bara glad att allt var över. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig och efteråt fick jag reda på att den smärta jag kände berodde på att bebisen låg med ansiktet fel, vilket orsakade det där extra.
Lucas föddes i vecka 38+5 och var 54,5 cm lång och vägde 4155 gram. Man kan ju undra hur stor han blivit ifall jag gått tiden ut, eller ännu värre - ifall jag gått ÖVER.
Imorgon blir han en vecka gammal och än så länge sover och äter han mest. Trots en ganska dramatisk förlossning mår han bra och det har inte varit några konstigheter förutom att han är lite gul. Imorgon kommer BVC hit för vägning och mätning så får vi se hur mycket grabben gått upp, men med tanke på hur mycket mjölk han surplar i sig borde det vara en hel del ;)
