Igår var det en tuff kväll här hemma och natten var fruktansvärt jobbig. När jag och Jon kom hem igårkväll märkte vi direkt att det var dags för Chilla (katten) att föda. Hon följde med oss upp och la sig snällt i bolådan som jag gjort i ordning. Kelgrisen ville hela tiden bli klappad och tillslut kom värkarna tätare och tätare och vattnet gick. När detta sker börjar hon bli orolig och hoppar därför ur lådan och går in till vardagsrummet, där vi för övrigt inte hade någon lust alls att hon skulle föda, men vad fan gör man....

 

Några minuter senare kommer första kattungen, mitt på golvet. Chilla tittar inte åt ungens håll utan hoppar upp i soffan (blä...) och nästa kattunge kommer ganska fort där. Denna unge och de två nästa föds i fostersäckarna men Chilla visar fortfarande inget intresse för dom. Den tredje katten som föds på golvet väljer hon ändå att slicka ren, tugga av navelsträngen och äta upp moderkakan på, och vi börjar få något slags hopp att det trots allt ska gå bra.

 

När alla fyra kattungar är födda är det bara en hon varit i kontakt med, resten fick jag och Jon klippa navelsträngen på och torka. Chilla lägger sig i ett hörn, helt utmattad medans ungarna ligger på andra sidan rummet. Efter en stund bär jag dit Chilla och blir överlycklig när hon börjar slicka på en av ungarna. Tji fick jag, när det plötsligt låter KNAK och hon tuggar av hela huvudet på kattungen. Sedan sitter hon där och äter upp hela jävla kattungen och det kan vara det värsta ljudet jag någonsin hört...

 

När hon efteråt börjar att smånaffsa på nästa kattunge får hon en smäll av oss och går därför iväg och lägger sig i sitt hörn igen. Klockan går och vi bestämmer oss för att gå och lägga oss eftersom det inte finns så jäkla mycket att göra förutom att hoppas på att hon ska gå till ungarna och ge dom mat. Jon går in i sovrummet och jag går ner för att borsta tänderna. När jag öppnar toalettdörren och ska gå upp till sovrummet jag med så ser och hör jag hur Chilla kommer nerspringade med en av kattungarna i munnen. Hon springer till köket, lägger den under matbordet och KNAK, där var nästa kattunge uppäten...

 

Jag och Jon går och lägger oss, jävligt ledsna och hjälplösa och kan bara hoppas på att de två resterande kattungarna ska överleva. Mitt i natten kan vi dock höra samma KNAK igen och förstår att Chilla ätit upp resten av ungarna också. Det blir en sömnlös natt och när vi idag kliver upp är det mycket riktigt tomt där kattungarna låg. Chilla åt alltså upp alla sina barn....

 

Det här kan vara bland det vidrigaste och sjukaste jag har varit med om och jag kan fortfarande höra ljudet när Chilla sätter tänderna i kattungarna. Det var så otroligt vemodigt att komma hem idag och att städa, skura och tvätta var inte alls speciellt kul när det inte gav oss någonting. På fredag blir det sterilisering och jag hoppas verkligen att jag aldrig behöver vara med om det här igen.....

Idag känner jag mig åter igen ganska nere och graviditetshormonerna gör ju det hela tusen gånger värre. Har en sådan fruktansvärd ångest efter gårdagen, den kom efteråt om jag säger så. Igår kändes det ganska okej men på kvällen började jag må rätt dåligt och det har hållit i sig. Jag tänker hela tiden "tänk om jag hade gjort så", "tänk om han hade gjort så", tänk om tänk om tänk om.....MEN DET GÅR INTE ATT SPOLA TILLBAKA TIDEN!

 

Sen att jag inte ens kan betala mina egna räkningar gör mig otroligt ledsen. Jag tycker inte att det är kul att lägga mina räkningar hos Jon, jag ser inte fram emot att behöva be om pengar av mina föräldrar och det är inte speciellt kul att aldrig kunna unna sig något för egna pengar. Även i denna situation kan jag tänka tillbaka och bli både förbannad och ledsen på mig själv att jag inte klarade av det jobb som jag faktiskt kämpade mig till. Jag var bland dom bästa av ungefär 80 sökande, jag hamnade på ett jobb där man varje morgon möttes av leénden, komplimanger och otroliga lokaler. Jag hade kunnat gå dit dag ut och dag in, men jag klarade inte av själva jobbet och det stör mig när jag som sagt verkligen kämpade för det....Gårdagens misslyckande hade inte heller känts lika jobbigt om jag hade kunnat betala för det själv, vilket jag inte kan.

 

Nu är det i alla fall påsk och jag ska försöka tänka på annat för livet går ju faktiskt vidare trots alla motgångar. Jag kommer ju faktiskt att stå där med ett körkort en vacker dag, någon gång kommer även jag att hitta ett jobb där jag trivs och i augusti kommer en liten bebis att komma till världen och förgylla vårat liv. Det krossar ju faktiskt alla motgångar i världen, så det så! ;)

 

 

 

 

Solen skiner men idag är det åter igen en tung dag. Det känns väl dock inte riktigt lika jobbigt idag som det gjorde sist, men ändå, så nära men ändå så långt bort liksom......Men det får bli tredje gången gillt höppes jag, vid det här laget kan jag ju för tusan hela Ljusdals gator utantill ;)

 

Min älsklingsJon var i alla fall gullig och bjöd ut mig på lunch idag så det fick bli en pizza, vilket var längesen. Fick dock inte i mig mer än en tredjedel så jag fick ta med doggybag, haha.

 

Ikväll väntar tv-mys och imorgon jobbar Jon sista dagen innan han också får ledigt i några dagar. Ska faktiskt bli mysigt med påsk :)

 

Igår hade jag en riktigt bra dag som jag hade hoppats skulle hålla i sig hela denna dag också. Tji fick jag och jag är både förbannad och ledsen, men det är väl bara till att ta nya tag. Det ordnar sig, det gör det alltid...

 

Är i alla fall inne på min tredje dag utan någon spya. Jag kan väl inte direkt påstå att jag mår bra men det är skönt att få behålla maten. Nu har jag ju i och för sig kunnat stoppa i mig vad jag vill i flera veckor utan att gå upp i vikt och nu måste jag börja tänka på vad jag äter, jobbigt ;)

 

För övrigt känner jag mig tjockare än tjockast eftersom jag inte längre får igen jackan, haha. Imorgon väntar en tripp till Gävle för att kolla vad som befinner sig i min mage :)

Den här veckan som skulle bli så bra förvandlades plötsligt till en jävla skitvecka. På onsdag var jag inbokad på ultraljud i Hudiksvall. Idag, två dagar innan får jag ett kort brev där dom istället hänvisar mig till Gävle på grund av sjukdom. Samtidigt har jag en läkartid 1,5 timme efter ultraljudet, även den i Hudik...ELLER!? Informationen är ju så jävla fattig så jag blir FÖRBANNAD.

 

Här har man sett fram emot ultraljudet i fleeera veckor och så blir det inte av på den dagen man förväntat sig. Jag vet inte ens när jag kommer att få tid nu när jag har så mycket med körningen och så. Klart som fan man blir less...

 

 

 

 

Stackars hon som flyter med
som aldrig lärde sig ta sats
 Hon som ägna all sin tid
åt nåt hon inte ville bli
för det var bara där det fanns en plats

Har både sovit och mått som en påse skit de senaste dagarna. Att gå och lägga sig om kvällarna bidrar bara till ett ännu värre illamående och magsmärtor och att kliva upp om mornarna är bara tungt tungt tungt...Om precis en vecka är det i alla fall dags för ultraljud så det finns ju något att se fram emot åtminstone.

 

Idag har jag haft körlektion och det blir samma visa imorgon också. Idag blir det dock en låååång dag i Ljusdal eftersom jag ska iväg på riskutbildning ikväll på körskolan. Dom gör ju ALLT för att håva in så mycket pengar som möjligt. Jag är glad att jag snart är klar om jag säger så...

 

Nä, nu ska jag snart påbörja middagen och sen är det dags att knata ner....igen.