Min förlossningsberättelse

Publicerad 2013-08-31 19:10:16 i Freya 0-1 år, Graviditeten,

Ja, en förlossningsberättelse var det som sagt. Det är väl lika bra att skriva innan jag glömmer bort allt. Smärtan hade jag dock glömt bort redan dagen efter så nu känner jag mig redo för ett syskon ;) Haha, skämt å sido, men det är otroligt hur man kan glömma bort hur förlossningen kändes.
 
Det är inte så många som vet att jag de sista veckorna av graviditeten drabbades av en havandeskapsförgiftning. Jag gick på kontroller både hos min barnmorska i Ljusdal men även på förlossningen i Hudiksvall konstant. De absolut sista veckorna gjorde jag inget annat än att kolla om bebisen i magen mådde bra, vilket hon som tur var gjorde, det var bara jag som mådde dåligt. Blodtrycket var hela tiden högt, jag hade huvudvärk dagligen och fullt med äggvita i urinen, vilket gjorde att njurarna mådde sisådär. 
 
Till sist fick jag en tid för igångsättning och vi skulle befinna oss på förlossningen den 15/8 klockan 8.00. Dagen innan, den 14:e var jag dock på kontroll i Ljusdal och där visade det sig att blodtrycket var alldeles för högt vilket gjorde att barnmorskan inte vågade ha mig hemma under natten och vi fick åka in direkt till förlossningen. Efter att ha packat klart BB-väskorna och slängt i oss en varsin pizza begav vi oss mot Hudiksvall dit vi kom fram på kvällen. Efter flera olika kontroller blev jag skickad över till BB där jag fick ett rum att sova i under natten. Jon åkte till sin kusin för att sova och fick sedan komma tillbaka morgonen därpå.
 
Efter att faktiskt ha sovit helt okej vaknade jag klockan 7 den 15/8. Jon kom, jag fick sjukhusfrukost, det sprang folk in och ut för att kolla blodtrycket och vi fick veta att vi skulle få komma till förlossningen så fort det fanns ett ledigt rum. Detta tog några timmar men tillslut fick vi ett rum. Där fick vi reda på att jag skulle få börja svälja en lösning varannan timme för att förlossningen skulle starta. Dom sa dock att det förmodligen inte skulle börja hända något förrän efter den sjunde dosen och den skulle jag inte få förrän på fredagen så det kändes rätt trist. Dagen gick och man bara väntade på att få svälja doserna samtidigt som det togs CTG-kurvor på mig heeeeela tiden. På kvällen hade jag fortfarande inte känt någonting och jag sa därför åt Jon att åka iväg till kusinen igen och komma tillbaka dagen därpå. Vid 11 på kvällen började jag känna av någon slags smärta och jag fick därför morfin, värktabletter och sömntabletter för att kunna sova mig igenom natten. 
 
Dagen därpå, den 16:e kom Jon tillbaka. Jag fortsatte med mina doser och efter den sjätte började jag få värkar. Då var klockan runt 12 på dagen och jag fick prova på lustgas. Jag kan inte direkt påstå att den hjälpte speciellt mycket mot smärtan men eftersom man blev alldeles snurrig tänkte man ju åtminstone på annat, haha. Jag fick en gåstol och började promenera tillsammans med Jon i korridorerna samtidigt som jag försökte kissa, vilket INTE gick. Tillslut valde barnmorskan att sätta in en kateter och tömma min blåsa och det var förmodligen den som satt för bebisen för sen gick det undan. Man satte även in en tidig ryggmärgsbedövning som för övrigt sattes fel TRE gånger och jag satt och grät som ett barn.
 
Vid 16-tiden tog man mitt vatten och de starka värkarna började. Min barnmorska berättade hur jag skulle andas och jag minns bara att det gjorde så fruktansvärt ont. Det var som att man skulle gå sönder inuti. Epiduralen tog dock bort det allra värsta av smärtan. Jag fick lägga mig i förlossningssängen, barnmorskan kände klockan 17.30 hur mycket jag var öppen och jag hade då öppnat mig 4 cm. "För förstföderskor brukar man öppna sig ungefär 1 cm i timmen" sa hon sedan och vi ställde in oss på att föda på natten. 45 minuter senare kände jag dock hur det tryckte på så innihelsike där nere och barnmorskan tryckte in näven och konstaterade att jag konstigt nog var öppen 10 cm och att det var dags att krysta när jag kände mig redo. Redo? Vad hade jag för val? Värkarna var extremt täta och jag hann knappt vila innan det var dags att krysta igen. Efter 13 minuters krystande flög en liten flicka ut och missade barnmorskans händer totalt, haha. Strax därefter sa jag något i stil med att "krystningstiden var väl ganska normal i alla fall va?" och barnmorskan skrattade gott och sa att vissa höll på i timmar. Oooops...
 
Efter fyra nätter på BB fick vi äntligen komma hem med våran Freya och nu är hon hela 15 dagar gammal. Det är så häftigt att det är VI som har skapat henne och att hon är VÅRAN! :)
 

Kommentarer

Postat av: Carina Holm

Publicerad 2013-09-01 13:08:04

Roligt att få läsa din förlossningsberättelse. :)

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Amanda Skog

Jag heter Amanda, är 21 år och bor tillsammans med min sambo Jon och våran dotter Freya som kom till världen 16/8-13. Just nu väntar vi på lillebror/lillasyster i december-14. Följ vår vardag!

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela